I vissa stunder kan jag tycka att det vore bra om det var socialt acceptabelt att lämna sin boning utan byxor på sig.
Har märkt att det första jag gör när jag kommer hem är att raskt knäppa upp och sedan dansa mig ur brallorna på väg in i vardagsrummet/sovrummet/köket (hej, jag bor i en minimal etta). Gick en gång utanför dörren utan skor, vilket nog kan vara en förvarning för ankomsten av större tabbar (läs: befrielser). Mitt exhibitionistiska undermedvetna verkar vinna det interna krig som tycks råda inombords. Jag vet inte om jag ens bör låtsas upprätthålla försvarslinjen eller bara hissa den vita flaggan och ge upp. Folk lär ju se mina mamelucker förr eller senare. Om det så är imorgon på ICA eller om några årtionden på Snödroppens Äldreboende.
Vetefan om min återfunna glöd för det här med träning och hurtbullighet har något med byxlösheten att göra. Har på senare tid haft paranoida tankar om att inte vilja vara ett fult lik. Alltså: om jag får dåliga vibbar och plötsligt är bombsäker på att jag kommer att dö inom loppet av några timmar får jag panikångest - inte för att jag ska dö - utan för att jag inte vill att sjukvårdarna/polisen ska se mig i mitt sämsta. Alternativt hitta porr på datorn. Denna panikångest leder då till att jag genomgår en fetgalen rutin av att dels snygga till mig själv och dels rensa ut hela besökshistoriken på laptopen - innan jag därefter lugnt går och lägger mig och väntar på att jag antingen somnar eller dör.
Fast, i det här sammanhanget med död och ytliga tvångstankar, så är nog byxor ganska bra att ha på sig ändå. Slipper man raka benen.
- Consuela
Har märkt att det första jag gör när jag kommer hem är att raskt knäppa upp och sedan dansa mig ur brallorna på väg in i vardagsrummet/sovrummet/köket (hej, jag bor i en minimal etta). Gick en gång utanför dörren utan skor, vilket nog kan vara en förvarning för ankomsten av större tabbar (läs: befrielser). Mitt exhibitionistiska undermedvetna verkar vinna det interna krig som tycks råda inombords. Jag vet inte om jag ens bör låtsas upprätthålla försvarslinjen eller bara hissa den vita flaggan och ge upp. Folk lär ju se mina mamelucker förr eller senare. Om det så är imorgon på ICA eller om några årtionden på Snödroppens Äldreboende.Vetefan om min återfunna glöd för det här med träning och hurtbullighet har något med byxlösheten att göra. Har på senare tid haft paranoida tankar om att inte vilja vara ett fult lik. Alltså: om jag får dåliga vibbar och plötsligt är bombsäker på att jag kommer att dö inom loppet av några timmar får jag panikångest - inte för att jag ska dö - utan för att jag inte vill att sjukvårdarna/polisen ska se mig i mitt sämsta. Alternativt hitta porr på datorn. Denna panikångest leder då till att jag genomgår en fetgalen rutin av att dels snygga till mig själv och dels rensa ut hela besökshistoriken på laptopen - innan jag därefter lugnt går och lägger mig och väntar på att jag antingen somnar eller dör.
Fast, i det här sammanhanget med död och ytliga tvångstankar, så är nog byxor ganska bra att ha på sig ändå. Slipper man raka benen.
- Consuela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar